It´s all about the grundridning

Jag har varit så frustrerad nu ett tag. Jag har funderat, grämt mig, och varit arg på mig själv. Anledningen? Jo, den enkla anledningen att jag verkar glömma min ridsportstalang i skåpet på skolan varje gång jag åker hem.

I skolan så har jag fått höra att jag är en duktig ryttare (japp, jag sticker ut hakan och skriver det här på bloggen) men när jag är hemma och ska trimma Brutus så är det precis som om jag inte vet vad jag ska göra för att lösa olika situationer. Brutus har haft en väldigt lugn period nu ett tag på grund av att han hade hålväggar i hovarna (mer om det i ett senare inlägg) men nu börjar han arbeta lite mer, och jag tycker att det är självklart att en då får ta några steg tillbaka i träningen. Men det var bara det att Brutus har varit spänd och stel att rida, och jag har verkligen inte kunnat reda ut det. Jag har googlat och googlat efter lösgörande övningar, och ridpassen har bestått av så mycket skänkelvikningar, öppnor, slutor och halter och ryggningar att han borde vara som att ta i smör. Ändå så har det inte gett det resultat som jag önskat, så idag så saktade jag av till skritt och lät Brutus skritta på långa tyglar medan jag funderade. Jag försökte verkligen tänka mig tillbaka till skolans ridhus, att jag satt på en av skolans hästar, och så funderade jag på hur jag skulle lösa samma situation. Plötsligt så kändes det som om jag fick en hel ljuskrona över huvudet, för jag hade kommit på det- det saknades drivning!

På skolans hästar så tänker jag väldigt mycket framåt, och jag kan höra ena lärarens röst i huvudet; ”se till att ha hästen ordentligt framför dig!” Det är så himla självklart, och jag förstår inte varför jag inte tänkt på det? Kan det vara för att det är just en så självklar sak, som har gjort att jag tänkt förbi det? Jag plockade upp tyglarna igen, bad om en friskare skritt där jag fick in känslan av att ha Brutus framför mig, och visst sjutton hjälpte det! Snart så arbetade han ordentligt, och efter en stund så fick vi faktiskt in den där känslan av att ”ta i smör”.

Jag tror att många problem handlar om att det fattas något i grundridningen. Ett problem som jag trasslade till i mitt huvud med komplicerade övningar löstes bäst genom att helt enkelt ändra grundtempot. Nästa gång jag stöter på patrull så kommer jag återigen att skritta på längre tygel och tänka efter, och förhoppningsvis så glömmer jag då inte grunden till allt.

Så, där vi skrittade på långa tyglar så traskade vi inte bara runt i paddocken- vi tog en tur till skolan också, och där hämtade vi min kunskap som låg kvarglömd i det gula skåpet i källaren.

IMG_3492

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may use these HTML tags and attributes:

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>